Hej Anna! Jag vill skicka ett tack till dig. Du har gjort skillnad. För mig. Förra året, i september, rasade min värld samman. Kaos. Kollaps. Min mamma fick diagnosen obotlig lungsäckscancer. Jag grät, jag kände mig apatisk inför livet, jag kunde inte känna någon glädje. Det hela var ofattbart. Min mamma hade arbetat som sjuksköterska och blivit sekundär exponerad för asbest. 40 år senare får hon cancer av detta. För att hon hjälpte andra. Medianöverlevnaden är 9-12 månader. Det hela gick inte att ta in. jag sjönk men kom till ett stadie då jag insåg att jag behövde rensa kroppen och själen och bli starkare. Jag bestämde mig för att göra något som jag avskydde: gruppträning. Jag har tidigare tränat mycket och sprungit, men attträna i grupp hade aldrig varit något för mig. Det blev en 30-minuters HIT-pass på lunchen. Jag blev frälst. Detta var solen som tittade fram bakom molnen. Jag har fått tillbaka min mentala och fysiska styrka genom energin i salen, Swedish House Maffia som pumpar ut genom högtalarna, svetten som gör att kettlebellen nästan glider ur mina händer, musklerna som bränner. Känslan efteråt av att jag blir stark, för mig, för min mamma, mina barn, min make. Detta gör att jag kommer orka ta mig igenom det inferno som komma skall. Så, till dig och HIT: namaste. Och som min mamma säger: livet är en engångsföreteelse, dö inte nyfiken. Det tänker jag inte göra. Och på måndag ska jag ta en tyngre kettlebell och utmana mig själv. Mvh Ida
Ta vara på ditt liv för NU är det din stund på jorden.
Med pengar kan man:
Köpa ett hus, men inte trivsel. Köpa en säng, men inte sömn. Köpa en klocka, men inte tid. Köpa en bok, men inte kunskap. Köpa en position, men inte respekt. Betala en läkare, men inte köpa hälsa. Köpa en själ, men inte ett liv. Köpa sex, men inte kärlek.
1 kommentar:
Hej Anna! Jag vill skicka ett tack till dig. Du har gjort skillnad. För mig. Förra året, i september, rasade min värld samman. Kaos. Kollaps. Min mamma fick diagnosen obotlig lungsäckscancer. Jag grät, jag kände mig apatisk inför livet, jag kunde inte känna någon glädje. Det hela var ofattbart. Min mamma hade arbetat som sjuksköterska och blivit sekundär exponerad för asbest. 40 år senare får hon cancer av detta. För att hon hjälpte andra. Medianöverlevnaden är 9-12 månader. Det hela gick inte att ta in. jag sjönk men kom till ett stadie då jag insåg att jag behövde rensa kroppen och själen och bli starkare. Jag bestämde mig för att göra något som jag avskydde: gruppträning. Jag har tidigare tränat mycket och sprungit, men attträna i grupp hade aldrig varit något för mig. Det blev en 30-minuters HIT-pass på lunchen. Jag blev frälst. Detta var solen som tittade fram bakom molnen. Jag har fått tillbaka min mentala och fysiska styrka genom energin i salen, Swedish House Maffia som pumpar ut genom högtalarna, svetten som gör att kettlebellen nästan glider ur mina händer, musklerna som bränner. Känslan efteråt av att jag blir stark, för mig, för min mamma, mina barn, min make. Detta gör att jag kommer orka ta mig igenom det inferno som komma skall. Så, till dig och HIT: namaste. Och som min mamma säger: livet är en engångsföreteelse, dö inte nyfiken. Det tänker jag inte göra. Och på måndag ska jag ta en tyngre kettlebell och utmana mig själv. Mvh Ida
Skicka en kommentar