HJÄRTFLIMMER

Hemma, jag är hemma och nu är allt bra igen.
 

Den här historien börjar i november 2017 då vi var i Thailand. Jag fick ett förmaksflimmer som höll i sig i 29 timmar. Hjärtat mitt slog nu mellan 90 till 170 slag/minut under dessa timmar. Jag var helt slut efter 20 timmar och åkte då in till Phuket hospital och tog mängder med prover och ett ultraljud på hjärtat. Jag säger bara tack gode gud att man är försäkrad för varje prov som togs så förklarade sköterskan snällt och väldigt noggrant så här mycket kostar detta prov, godkänner du att vi tar det ...

Läkaren skrev därefter ut utblodförtunnande, beta blockerare och en annan hemsk hjärtmedicin och detta blev ju en dyr men livsavgörande cocktail. Bara att tacka förskringen igen. Läkaren tog mig i handen och sa lycka till och ha en fin resa hem... För ja vi skulle resa hem morgonen efter så han kunde inte göra så mycket.. Han sa även har nu inte detta gått över när du landar hemma i Sverige måste du söka upp akuten för en elkonvertering. För man kan gå max 48 timmar med ett förmaksflimmer innan man måste sövas och starta om hjärtat igen... Men lyckligtvis slog hjärtat om av sig själv någon timme senare och jag flög hem med normala hjärtslag.

 

Väl hemma i Malmö blev jag remitterad till en hjärtspecialist. Nu genomgick jag grundliga undersökningar i veckor med bland annat EKG mätning under 24 timmar, blodtrycks mätning i 24 timmar, mängder av många nya prover och tester men inget fel hittades. Tvärtom konstaterades det att jag har ett väldigt starkt hjärta och det finns ingen förklaring till mitt flimmer. Så den 7 februari efter ett ultraljud när jag både fick se och höra mitt eget hjärta slutade jag med alla mediciner och började så sakteliga träna upp min kondition igen. 

Så kära vänner under perioden 23 november till den 7 februari hade jag alltså inte varit uppe i maxpuls eller ens i närheten av någon arbetspuls alls en enda gång så resan tillbaka till min form var lång. Och jag som inte vill något annat än att känna mig stark och frisk. Här fick verkligen mitt självförtroende en törn.

Men jag bestämde mig. Jag slängde min oro och ångest i en papperskorg. Jag önskade så starkt och intensivt att allt skulle vara som vanligt. Så sagt och gjort jag började lita på mitt hjärta igen.  

Jag ökade mängden löpträning bland annat tillsammans med min löpcoach Lars-Gunnar och jag började leda andra klasser än yoga på Gerdahallen. Min formkurva har bara gått uppåt sedan dess. Gåshud.
 

Men så hände det igen. I torsdags 20.20 när jag leder en ny typ av HIT klass för våra fantastiska HIT ledare känner jag igen de där snabba slagen och rusningen i bröstkorgen... flimmer. Ger micken till en kollega som avslutar klassen och jag ringer min älskade make som kommer och hämtar mig. PANIK och ÅNGEST! Flimret är tillbaka... så ledsen. Tar igen mina tabletter och går och lägger mig. Ber till gud den kvällen att hjärtat skall gå tillbaka under natten. Men nope! Ringer min hjärtläkare på fredamorgon och han tycker jag skall åka in för att få det tittat på. Sagt och gjort vi åker ni. Både maken och min Ella följer med. Men här görs inget. Jag känner mig där och då ganska stark och ok och min puls är förhållandevis låg för att vara i ett flimmer så jag får åka hem igen. Men den natten... fredag till lördag är inte kul. Jag svettas och hela sängen är dygnsur när jag vaknar. Går på toaletten och håller på att svimma. Yrsel och illamående. Tänker att det kanske är för jag inte åt så mycket igår... Dumt tänkt. Efter dialog med min älskade storasyster åker jag in till akuten igen. Kommer in 12.25 på lördagen med en puls på 102, genomsvettig, yr och mår konstant illa. Nya prover med fantastiska sköterskor. Men en lååååååång väntan på sjukhuset på läkare då det är FÖR MYCKET FOLK på sjukhuset och personalen hinner inte med. Herregud politiker GÖR NÅGOT! ¨

 

Klockan tickar på fort nu och min tid på 48 timmar börjar närma sig. Men så äntligen kommer en otrolig läkare. Ser att han blir allvarlig då han inser att vi har max två timmar på oss att göra en elkonvertering och det finns bara ett narkos team på HELA sjukhuset den kvällen... Vi pratar istället om att ev ta medicin via dropp men misslyckas det så får jag gå 3-4 veckor med flimret för att under denna period äta blodförtunnande för att sedan bli kallad till kardiolog för en elkonvertering. Detta på grund av risken för proppar. Jag inser där och då att jag ABSOLUT inte kan gå med detta flimmer i en enda dag till. Läkaren ringer nakosteamet och de finns just då i ett akutrum några korridorer bort och ditt springer läkaren med mig liggande i en säng. Min puls går nog upp i max nu. Blir rädd. Nu är det allvar. Allt går fort. Men jag känner mig trygg. Alla är så otroligt proffsiga och jag får syrgas, plattor på bröstkorgen där stöten skall skickas, av med smycken mm mm och innan jag skall sövas känner läkaren på min handled. Han säger stopp! Tittar på mig och säger att hjärtat slår normalt igen. TÅRAR!!! Mitt hjärta blev nog så rädd att det hoppade tillbaka själv. Tacksam. Fick åka hem. Tar det lugn nu.

Kramkalas

Anna