Att kliva av tåget på Umeå centralstation är nostalgi. Jag och syrran myser i kapp trots all sorg. Vi njuter av björkarna längs alla gator. Aldrig har de väl varit så här vackra? Vi får till och med lust att krama och pussa de fina vita björkarna.
Vi njuter av den norrländska hösten och alla dess färger, alla dofter och av Umeälven i sin prakt. Allt är bara så gudomligt vackert och vi är båda övertygade om att pappa har ett finger med i spelet. För vår pappas favorit uttryck när något är svårt, jobbigt eller bara för mycket är "Put a rose on it!
Björkarnasstad!
Jag bär med mig dig i mitt hjärta pappa!
Här trivs jag bland björkar vid älven.
Med värme
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar