Hmmm fick mig en tankeställare idag när jag träffade grannen för tredje dagen i rad när jag står och knyter min Nike skor inför morgonens löpning.
- Hej! Va idag igen? (han)
- Hej! Japp. (jag)
- Nyårslöftet började tidigt för dig! (han)
- Nej det är faktiskt mitt livslöfte och mitt livsexil (flög det ut mig...)
- Å wow imponerande. (han)
- Nej inte särskilt... hej hej (jag)
Och det är faktiskt sant. Jag känner mig inte speciellt duktig eller speciell på något sätt för att jag springer varje morgon på min semester. För mig är löpningen och min träning ett sätt att leva. Precis lika normalt som att äta och sova.
Med värme
Anna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, men precis. Helt rätt bemött tycker jag!
Du anar inte hur många gånger man fått höra "oh, vad du är duktig som tärnar ås mycket", "Att du orkar...", "Är det inte jobbigt?"
... jag förstår dig precis :) Och hade mer än gärna följt med ut varje morgon :)
man mår ju så bra av det - under tiden och efter, på kort och på lång sikt!
Skicka en kommentar