Jag träffar en väninna och vi småpratar så av någon anledning kommer vi in på ämnet den egna kroppen och förhållandet till den. Det visar sig att hon är ganska missnöjd. Hon känner sig obekväm i sin egen kropp. Hon vill liksom inte kännas vid sin kropp, ser den mest som ett nödvändigt ont, ett bihang som hon tvingas släppa omkring med.
Wow denna fantastisk kvinna som säger så många kloka saker och som verkar ha ett ganska bra liv, egentligen. Men som också verkar sakna något i tillvaron. Jag blir ledsen.
Kroppsmedvetande tänker jag. Kanske är det det som saknas. Medvetande om den egna kroppen, och vad den klarar av. Att inte våga lita på sin förmåga. Eller svårigheten att förstå sambandet mellan kropp och själ.
Läkarkåren bidrar stark till detta i hennes fall. Hon har haft enorma problem med ont i axlarna och/eller huvudet, fått en tablett. Lägg dig i soffan och vila, sen blir det bra. Hon har ryggvärk och det skrivs det ut muskelavslappnande, och ordineras vila.
Jag blir förtvivlad... Vila bort från smärtan, och den egna kroppen?
Min råd är att börja använda kroppen istället. Kroppen är ett fantastiskt redskap. Jobba med kroppen inte mot den... men man får ingenting grattis här i livet. Och det är väl här dilemmat är. En kropp som mest ses som ett nödvändigt ont, får ingen motion. Inga promenader, ingen yoga...
Men om du inte vågar anstränga dig går du miste om en fantastisk möjlighet att lära känna din kropp. Du går miste om frihets och vitalitetskänslan.
Våga!
Med värme
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar